David hume uppsats

David hume uppsats

Englands historia, från invasionen av Julius Cæsar till revolutionen i Humes ekonomiska synsätt liknar uppenbarligen hans andra filosofier, genom att han inte väljer en sida i all oändlighet, utan ser grått i situationen []. och dra av det mindre antalet från det större, för att veta den exakta styrkan av de överlägsna bevisen, uppsats av David Hume. Estetik och moral i David Humes filosofi. Välkommen till Entity Street. Handlingar är till sin natur tillfälliga och försvinnande; och där de inte utgår från någon orsak i karaktären och läggningen hos den person som utförde dem, kan de inte heller göra honom till ära, om den är god; inte heller skändning, uppsats av David Hume ondska.

Introduktion

David Hume - föddes den 26 april i Edinburgh, Skottland. Efter att ha studerat vid University of Edinburgh och kort funderat på en karriär uppsats av David Hume juridik inledde han en livslång karriär som moralfilosof, historiker och essäist. Han anses allmänt vara den ledande intellektuella figuren i den skotska upplysningen, och hans skrifter hade ett djupgående inflytande på moralfilosofi och samhällsvetenskaperna. Hume förknippas vanligtvis med den filosofiska läran om empiri, eller tanken att alla moraliska idéer kan spåras tillbaka till sinnesintryck.

Förutom hans stora filosofiska skrifter, som inkluderar A Treatise of Human Nature —An Inquiry Concerning Human Understanding och An Inquiry Concerning the Principles of MoralsHume är känd för sina Essays: Moral, Political and Literary — Preferring uppsats av David Hume rikedom och stabilitet i moderna kommersiella samhällen över okunnighet, fattigdom och oenighet i antikens klassiska republiker, Hume argumenterade för handelns civiliserande roll och kritiserade merkantilistiska fördomar som hävdade att rikedomen i vissa nationer måste komma på bekostnad av andra, uppsats av David Hume. Hans uppsatser om politiska partier är krediterade för att ha påverkat tanken på James Madison, särskilt Federalist No. Hume var också känd som författare till magisterial History of England - publicerad i sex volymer och allmänt betraktad som Englands definitiva historia från Julius Caesars tid till den glorious revolutionen av Hume karakteriseras ofta som en politisk konservativ, men han motsätter sig detta. typ av enkel kategorisering.

Han var en moderat som vägrade att ställa sig på varken whigs eller David hume uppsats, hävdade att det var något delvis sant med var och en av deras påståenden. Det var Hume, uppsats av David Hume, var dock djupt kritisk till försök att reformera långvariga seder i ljuset av förnuftet eller samhällets idealiska ritningar, och han rådde folk att lyda befintliga regeringar utom i fall av extremt tyranni. Varken frihet eller auktoritet är ett absolut gott i sig självt, hävdade Hume, uppsats av David Hume, men möjligheten till fri regering är beroende av att man uppnår en riktig balans mellan dessa två principer. Detta exempel av David Hume Essay publiceras endast i utbildnings- och informationssyfte.

Om du uppsats av David Hume en anpassad uppsats eller forskningsuppsats om detta ämne, använd våra skrivtjänster. com erbjuder pålitliga anpassade uppsatsskrivande tjänster som kan hjälpa dig att få höga betyg och imponera på dina professorer med kvaliteten på varje uppsats eller forskningsartikel du lämnar in. Uppsatsexempel. Exempel på statsvetenskapliga uppsatser. BESTÄLL ANPASSAT PAPPER AV HÖG KVALITET Alltid i tid. GRATIS FÖRFRÅGNING. David hume uppsats NU. Specialerbjudande! Kampanjkod: cd1a Relaterade inlägg.

en uppsats om miljö

Han var den andre av två söner till Joseph Home of Chirnside i County of Berwick, en förespråkare för Ninewells, och hustru Catherine Home född Falconer, dotter till Sir David Falconer från Newton och hustru Mary Falconer född Norvell. Catherine, som aldrig gifte om sig, uppfostrade de två bröderna och deras syster på egen hand. Hume ändrade sitt efternamns stavning i , eftersom efternamnet 'Home' uttalas som 'Hume' inte var välkänt i England. Hume gifte sig aldrig och bodde delvis i sitt familjehem Chirnside i Berwickshire, som hade tillhört familjen sedan 1500-talet.

Hans ekonomi som ung var mycket "smal", eftersom hans familj inte var rik och som en yngre son hade han lite arv att leva på. Hume gick på University of Edinburgh i en ovanligt tidig ålder - antingen 12 eller möjligen så ung som 10 - vid en tidpunkt då 14 var den typiska åldern. Ursprungligen övervägde Hume en karriär inom juridik på grund av sin familj. Men i hans ord kom han att ha: [19]. Han hade liten respekt för professorerna på sin tid och sa till en vän att "det finns inget att lära av en professor, som inte är att möta i böcker".

I en ålder av 18 eller så gjorde Hume en filosofisk upptäckt som öppnade honom för "en ny tankescen", som inspirerade honom "att kasta upp alla andra nöjen eller affärer för att tillämpa det helt och hållet". Från denna inspiration satte Hume för sig att spendera minst 10 år på att läsa och skriva. Han kom snart till gränsen till ett mentalt sammanbrott, som först började med en kyla - som han tillskrev en "lathet av humör" - som varade i ungefär nio månader. Senare bröt några skörbjuggsfläckar ut på hans fingrar, vilket övertalade Humes läkare att diagnostisera Hume som lidande av "de lärdas sjukdom". Hume skrev att han "gick under en kurs av bitter och antihysteriska piller", tagen tillsammans med en pint rödvin varje dag.

Han bestämde sig också för att ha ett mer aktivt liv för att bättre kunna fortsätta sitt lärande. Efter att ha ätit bra under en tid gick han från att vara "lång, mager och rå" till att vara "stabil, robust [och] hälsosam. Även om Hume hade ädla härkomster, vid 25 års ålder, hade Hume ingen inkomstkälla och inget lärt yrke. Som var vanligt på hans tid blev han köpmansassistent, trots att han måste lämna sitt hemland Skottland. Han reste via Bristol till La Flèche i Anjou, Frankrike. Där hade han frekvent samtal med jesuiterna vid College of La Flèche. Hume spårade ur i sina försök att starta en universitetskarriär av protester över hans påstådda "ateism", [30] [31] som också beklagade att hans litterära debut, A Treatise of Human Nature, "föll dödfödd från pressen.

Hans tjänstgöring där, och tillgången till forskningsmaterial som det gav, resulterade i att Hume skrev den massiva sex-volymen The History of England , som blev en bästsäljare och standardhistoria för England på sin tid. I över 60 år var Hume den dominerande tolkaren av engelsk historia. Även om han bara var 23 år gammal när han började detta arbete, anses det nu vara ett av de viktigaste i den västerländska filosofins historia. Hume arbetade i fyra år på sitt första stora verk, A Treatise of Human Nature , med undertiteln "Being an Attempt to Introduce the Experimental Method of Reasoning into Moral Subjects", och avslutade det i en ålder av Även om många forskare idag anser att avhandlingen är Humes viktigaste verk och en av de viktigaste böckerna inom västerländsk filosofi, kritiker i Storbritannien vid den tiden beskrev det som "abstrakt och obegripligt".

Trots besvikelsen skrev Hume senare: "Eftersom jag av naturliga skäl var glad och glad i humöret, återhämtade jag mig snart från slaget och åtalade med stor iver mina studier i landet. Efter publiceringen av Essays Moral and Political i — inkluderad i den senare upplagan som Essays, Moral, Political, and Literary — sökte Hume till professuren för pneumatik och moralfilosofi vid University of Edinburgh. Emellertid gavs befattningen till William Cleghorn [39] efter att Edinburghs ministrar begärde att stadsrådet inte skulle utse Hume eftersom han sågs som en ateist. Under jakobiternas uppror undervisade Hume Marquess of Annandale —92, en förlovning som slutade i oordning efter ungefär ett år.

Under denna tid var han också involverad i Canongate Theatre genom sin vän John Home, en predikant. I detta sammanhang umgicks han med Lord Monboddo och andra tänkare från den skotska upplysningstiden i Edinburgh. Från , tjänstgjorde Hume i tre år som sekreterare för general James St Clair , som var sändebud vid domstolarna i Turin och Wien . Vid den tiden skrev Hume också filosofiska uppsatser rörande mänsklig förståelse, senare publicerade som An Enquiry Concerning Human Understanding. Ofta kallad den första undersökningen, visade den sig inte vara mer framgångsrik än avhandlingen, kanske på grund av publiceringen av hans korta självbiografi My Own Life, som "gjorde vänner svåra för den första undersökningen".

I gick han för att bo med sin bror på landsbygden, även om han fortsatte att umgås med de tidigare nämnda skotska upplysningsfigurerna. Humes religiösa åsikter var ofta misstänkta och på s, var det nödvändigt för hans vänner att avvärja en rättegång mot honom anklagad för kätteri, särskilt i en kyrklig domstol. Men han "skulle inte ha kommit och kunde inte tvingas att närvara om han sa att han inte var medlem i den etablerade kyrkan". Vid det här laget hade han publicerat Philosophical Essays, som var avgjort antireligiösa. Till och med Adam Smith, hans personliga vän som hade lämnat Glasgow filosofistolen, var emot hans utnämning av oro för att den allmänna opinionen skulle vara emot det. Hume återvände till Edinburgh Året därpå anställde Advokatfakulteten honom för att vara deras bibliotekarie, ett jobb där han skulle få liten eller ingen lön, men som ändå gav honom "befälet över ett stort bibliotek".

Så småningom, med publiceringen av hans sex-volymer The History of England between and , uppnådde Hume den berömmelse som han eftertraktade. Hume var också en långvarig vän med bokhandlaren Andrew Millar , som sålde Humes historia efter att ha förvärvat rättigheterna från den skotske bokhandlaren Gavin Hamilton [49] , även om förhållandet ibland var komplicerat. Brev mellan dem belyser bådas intresse för historiens framgång. In Hume flyttade från Jack's Land på Canongate till James Court på Lawnmarket. Han sålde huset till James Boswell i From to , Hume blev inbjuden att besöka Lord Hertford i Paris , där han blev sekreterare vid den brittiska ambassaden. I tjänstgjorde Hume som brittisk Chargé d'affaires, och skrev "utskick till den brittiske utrikesministern".

Enligt Dr. Felix Waldmann, en före detta Hume-stipendiat vid University of Edinburgh, Humes "puckish skepticism om förekomsten av religiösa mirakel spelade en betydande roll i att definiera den kritiska syn som ligger till grund för den moderna vetenskapens praktik. Men hans åsikter tjänade till att förstärka institutionen för rasiserat slaveri under det senare 1700-talet. År lämnade Hume Paris för att följa med Jean-Jacques Rousseau till England. Väl där föll han och Rousseau ut, [57] vilket lämnade Hume tillräckligt orolig över skadan på hans rykte från grälet med Rousseau. Så mycket att Hume skulle skriva en redogörelse för tvisten med titeln "En kortfattad och genuin redogörelse för tvisten mellan Mr.

Hume och Mr. Rousseau". I Hume utsågs till understatssekreterare för den nordliga avdelningen. Här skrev han att han fick "rikets alla hemligheter". I återvände han till James' Court i Edinburgh, där han skulle leva från till sin död i Humes brorson och namne, David Hume från Ninewells — , var en av grundarna av Royal Society of Edinburgh i Han var professor i skotsk lag vid Edinburgh University och blev rektor vid den skotska högsta domstolen och finansminister. Han är begravd med sin farbror på Old Calton Cemetery. Under det sista året av sitt liv skrev Hume en extremt kort självbiografisk essä med titeln "Mitt eget liv", [17] som summerade hela sitt liv på "färre än 5 sidor"; [60] den innehåller många intressanta domar som har varit av bestående intresse för efterföljande läsare av Hume.

Den som längtar efter häpnadsväckande avslöjanden eller roliga anekdoter får leta någon annanstans. Trots att han fördömde fåfänga som en farlig passion, [63] bekänner Hume i sin självbiografi sin tro att "kärleken till litterär berömmelse" hade tjänat som hans "härskande passion" i livet, och hävdar att denna önskan "aldrig försämrade mitt humör, trots min frekventa besvikelser". En sådan besvikelse som Hume diskuterar i denna redogörelse är i den inledande litterära mottagandet av avhandlingen, som han påstår sig ha övervunnit med hjälp av uppsatsernas framgång: "verket mottogs positivt och fick mig snart att helt glömma min tidigare besvikelse". Hume, i sin egen retrospektiva bedömning, hävdar att hans filosofiska debuts uppenbara misslyckande "hade utgått mer från sättet än saken".

Han antyder alltså att "jag hade gjort mig skyldig till en mycket vanlig indiskretion, genom att gå till pressen för tidigt. Hume ger också en otvetydig självbedömning av det relativa värdet av hans verk: att "min undersökning angående moralens principer; som, enligt min egen uppfattning, vem som inte borde döma i det ämnet är av alla mina skrifter, historiska, filosofiska, eller litterärt, ojämförligt bäst. Han fortsätter med att bekänna sin karaktär: "Mina vänner hade aldrig tillfälle att rättfärdiga någon omständighet av min karaktär och mitt beteende. Jag kan inte säga att det inte finns någon fåfänga i att göra detta begravningstal om mig själv, men jag hoppas att det inte är en malplacerad sådan; och detta är en sakfråga som är lätt att klargöra och fastställa.

Diarist och biograf James Boswell såg Hume några veckor före sin död i en form av bukcancer. Hume sa till honom att han uppriktigt trodde att det var en "högst orimlig fantasi" att det kunde finnas liv efter döden. David Hume dog i sydvästra hörnet av St. Andrew's Square i Edinburghs New Town, vid vad som nu är 21 Saint David Street. Hans grav står, som han önskade det, på den sydvästra sluttningen av Calton Hill, på Old Calton Cemetery. Adam Smith berättade senare om Humes underhållande spekulation om att han skulle kunna be Charon, Hades färjeman, att tillåta honom ytterligare några år av livet för att se "nedgången för några av de rådande systemen för vidskepelse".

Färjemannen svarade: "Din slarviga skurk, det kommer inte att hända under dessa många hundra år. A Treatise of Human Nature börjar med inledningen: "Det är uppenbart att alla vetenskaper har en relation, mer eller mindre, till den mänskliga naturen. Tills nyligen sågs Hume som en föregångare till logisk positivism, en form av antimetafysisk empirism. Enligt de logiska positivisterna i sammanfattning av deras verifieringsprincip, såvida inte ett påstående kunde verifieras av erfarenhet, eller annars var sant eller falskt per definition. antingen tautologiskt eller motsägelsefullt, då var det meningslöst. Hume var enligt denna uppfattning en proto-positivist, som i sina filosofiska skrifter försökte demonstrera hur vanliga påståenden om objekt, kausala relationer, jaget och så vidare är semantiskt likvärdiga med påståenden om ens erfarenheter.

Många kommentatorer har sedan dess förkastat denna förståelse av human empirism, och betonat en epistemologisk snarare än en semantisk läsning av hans projekt. Hume trodde att vi kan bilda övertygelser om det som sträcker sig bortom alla möjliga erfarenheter, genom funktion av fakulteter som sed och fantasi, men han var skeptisk till anspråk på kunskap på denna grund. En central doktrin i Humes filosofi, som anges i de allra första raderna i Treatise of Human Nature, är att sinnet består av perceptioner, eller de mentala objekt som är närvarande för det, och som delas in i två kategorier: "Alla uppfattningar av det mänskliga sinnet löser sig i två distinkta slag, som jag kommer att kalla intryck och idéer.

Allison kallar "FLV-kriteriet. Till exempel, att uppleva den smärtsamma känslan av att röra vid en het pannas handtag är mer kraftfull än att bara tänka på att röra vid en het panna. Enligt Hume är intryck menade att vara den ursprungliga formen för alla våra idéer. Ur detta har Don Garrett myntat termen kopieringsprincip, [72] med hänvisning till Humes doktrin att alla idéer i slutändan kopieras från något originellt intryck, vare sig det är en passion eller sensation, som de härrör från. Efter att ha fastställt kraftfullheten hos intryck och idéer bryts dessa två kategorier upp ytterligare i enkla och komplexa: "enkla uppfattningar eller intryck och idéer är sådana som inte medger någon skillnad eller separation", medan "de komplexa är motsatsen till dessa, och kan särskiljas i delar".

På liknande sätt upplever en person en mängd olika smakförnimmelser, taktila förnimmelser och luktförnimmelser när man biter i ett äpple, med den övergripande känslan – återigen ett komplext intryck. Att tänka på ett äpple tillåter en person att forma komplexa idéer, som är gjorda av liknande delar som de komplexa intrycken de utvecklades från, men som också är mindre kraftfulla. Hume menar att komplexa uppfattningar kan brytas ner i mindre och mindre delar tills uppfattningar nås som inte har några egna delar, och dessa uppfattningar kallas därför för enkla. Oavsett hur gränslös det kan tyckas, är en persons fantasi begränsad till sinnets förmåga att rekombinera den information som den redan har förvärvat från kroppens sensoriska erfarenheter, idéer som har härletts från intryck.

Dessutom, "eftersom vår fantasi tar våra mest grundläggande idéer och leder oss att forma nya, styrs den av tre principer för association, nämligen likhet, angränsande och orsak och verkan": [74]. Hume utvecklar den sista principen mer och förklarar att när någon observerar att ett objekt eller händelse konsekvent producerar samma objekt eller händelse, resulterar det i "en förväntan om att en viss händelse en 'orsak' kommer att följas av en annan händelse en 'effekt' "tidigare och ständigt förknippad med det". gör vår erfarenhet användbar för oss och får oss att förvänta oss, för framtiden, liknande händelser som de som har dykt upp i det förflutna.".

Med andra ord: [76]. Erfarenhet kan inte fastställa ett nödvändigt samband mellan orsak och verkan, eftersom vi utan motsägelse kan föreställa oss ett fall där orsaken inte producerar sin vanliga verkan ... anledningen till att vi felaktigt drar slutsatsen att det finns något i orsaken som nödvändigtvis producerar dess verkan är för att vår tidigare erfarenheter har vant oss att tänka på detta sätt. Hume fortsätter med denna idé och hävdar att "endast i den rena sfären av idéer, logik och matematik, inte beroende av den direkta sinnesmedvetenheten om verkligheten, [kan] orsakssamband säkert tillämpas - alla andra vetenskaper reduceras till sannolikhet".

Hörnstenen i Humes epistemologi är problemet med induktion. Detta kan vara det område av Humes tanke där hans skepsis mot mänskliga förnuftsförmåga är mest uttalad. Som Hume skrev handlar induktion om hur saker beter sig när de går "utöver sinnenas nuvarande vittnesbörd, eller vårt minnes register". När det gäller demonstrativa resonemang hävdar Hume att enhetlighetsprincipen inte kan påvisas, eftersom det är "konsekvent och tänkbart" att naturen kan sluta vara regelbunden. Eftersom detta använder just den sortens resonemangsinduktion som är i fråga, skulle det vara cirkulärt resonemang.

Humes lösning på detta problem är att hävda att, snarare än förnuft, förklarar naturlig instinkt den mänskliga praxisen att dra induktiva slutsatser. Han hävdar att "naturen, av en absolut och obestridlig nödvändighet har bestämt oss att döma såväl som att andas och känna. Kenyon skriver: [83]. Förnuftet kan för ett ögonblick lyckas väcka tvivel om sanningen i en slutsats av naturlig induktiv slutledning, men den rena angenämheten av djurtro kommer att skydda oss från överdriven försiktighet och steril upphävande av tro. Andra, såsom Charles Sanders Peirce, har betänkt Humes lösning, [84] medan några, såsom Kant och Karl Popper, har tyckt att Humes analys har "utgjort en ytterst grundläggande utmaning för alla mänskliga kunskapsanspråk".

Begreppet orsakssamband är nära kopplat till problemet med induktion. Enligt Hume resonerar vi induktivt genom att associera ständigt sammanhängande händelser. Det är den mentala associationshandlingen som är grunden för vårt begrepp om orsakssamband. Minst tre tolkningar av Humes teori om orsakssamband finns representerade i litteraturen: [86]. Hume erkände att det finns händelser som ständigt utspelar sig, och mänskligheten kan inte garantera att dessa händelser orsakas av tidigare händelser eller är oberoende instanser. Han motsatte sig den allmänt accepterade teorin om orsakssamband att "alla händelser har ett specifikt förlopp eller skäl". Därför skapade Hume sin egen teori om orsakssamband, formad genom hans empiriska och skeptiska övertygelser. Han delade upp orsakssamband i två sfärer: "Alla föremål för mänskligt förnuft eller undersökning kan naturligtvis delas in i två slag, nämligen relationer mellan idéer och fakta.

Faktafrågor är beroende av betraktaren och erfarenheten. De anses ofta inte vara sanna bland flera personer. Hume var en empirist, vilket betyder att han trodde att "orsaker och effekter kan upptäckas inte av förnuft, utan av erfarenhet". Humes åtskillnad mellan fakta och idérelationer kallas ofta för "Humes gaffel. Hume förklarar sin teori om orsakssamband och kausal slutledning genom uppdelning i tre olika delar. I dessa tre grenar förklarar han sina idéer och jämför och kontrasterar sina åsikter med sina föregångare. Dessa grenar är den kritiska fasen, den konstruktiva fasen och tro. Därefter använder han den konstruktiva fasen för att lösa alla tvivel som läsaren kan ha haft när han observerade den kritiska fasen.

Att associera idéer har blivit andra natur för det mänskliga sinnet. Det "får oss att förvänta oss för framtiden, liknande händelser som de som har dykt upp i det förflutna". Detta leder honom till den tredje grenen av kausal slutledning, Tro. Tro är det som driver det mänskliga sinnet att hålla fast vid att förväntan om framtiden är baserad på tidigare erfarenheter. Under hela sin förklaring av kausal slutledning hävdar Hume att framtiden inte är säker på att vara upprepning av det förflutna och att det enda sättet att rättfärdiga induktion är genom enhetlighet. Den logiska positivistiska tolkningen är att Hume analyserar orsakssatser, såsom "A orsakar B", när det gäller regelbundenheter i perception: "A orsakar B" är ekvivalent med "Närhelst A-typ händelser inträffar, följer B-typ", där "när som helst" syftar på alla möjliga uppfattningar.

Kraft och nödvändighet...är...kvaliteter av uppfattningar, inte av objekt...känns av själen och inte uppfattas externt i kroppar. Denna uppfattning avvisas av skeptiska realister, som hävdar att Hume trodde att orsakssamband uppgår till mer än bara en regelbunden följd av händelser. Skall vi vara nöjda med dessa två förhållanden av anknytning och succession, som ger en fullständig uppfattning om orsakssamband? På intet sätt ... det finns en nödvändig koppling att ta hänsyn till. Angela Coventry skriver att, för Hume, "det finns inget i något särskilt fall av orsak och verkan som involverar externa objekt som antyder idén om makt eller nödvändig anslutning" och "vi är okunniga om krafterna som verkar mellan objekt".

Det har hävdats att, även om Hume inte trodde att orsakssamband kan reduceras till ren regelbundenhet, var han inte heller en fullfjädrad realist. Simon Blackburn kallar detta en kvasirealistisk läsning, [93] och säger att "Någon som talar om orsak ger uttryck för en distinkt mental uppsättning: han är inte på något sätt i samma tillstånd som någon som bara beskriver vanliga sekvenser. Empiristiska filosofer, som Hume och Berkeley, gynnade bunteteorin om personlig identitet. Enligt Hume: [70]. För min del, när jag som mest intimt kommer in i vad jag kallar mig själv, snubblar jag alltid över någon speciell uppfattning eller annan, av värme eller kyla, ljus eller skugga, kärlek eller hat, smärta eller njutning. Jag kan aldrig fånga mig själv när som helst utan en perception, och kan aldrig observera någonting annat än perceptionen.

När mina uppfattningar tas bort för någon tid, som genom god sömn; så länge är jag okänslig för mig själv, och kan verkligen sägas inte existera. Denna uppfattning stöds av till exempel positivistiska uttolkare, som har sett Hume som antyder att termer som "jag", "person" eller "sinne" syftar på samlingar av "sinnesinnehåll". Vissa filosofer har dock kritiserat Humes bunte-teoriska tolkning av personlig identitet. De hävdar att distinkta jag kan ha uppfattningar som står i relation till likhet och kausalitet. Sålunda måste uppfattningar redan delas upp i distinkta "buntar" innan de kan associeras enligt sambanden mellan likhet och kausalitet. Med andra ord måste sinnet redan ha en enhet som inte kan genereras, eller konstitueras, enbart av dessa relationer.

Eftersom tolkningen av bunteteorin framställer Hume som ett svar på en ontologisk fråga, ser filosofer som Galen Strawson att Hume inte är särskilt intresserad av sådana frågor och har frågat sig om denna uppfattning verkligen är Humes. Istället föreslår Strawson att Hume kan ha svarat på en kunskapsteoretisk fråga om orsaken till vårt begrepp om jaget. Corliss Swain noterar att "Kommentatorer är överens om att om Hume hittade något nytt problem" när han granskade avsnittet om personlig identitet, "var han inte aktuellt om dess karaktär i bilagan. Istället för att reducera jaget till en bunt av uppfattningar, avvisar Hume idén om jaget helt och hållet. På denna tolkning föreslår Hume en "inte-självteori" och har därför mycket gemensamt med buddhistiska tankar, se anattā.

Praktiskt förnuft avser om det finns standarder eller principer som också är auktoritativa för alla rationella varelser, som dikterar människors avsikter och handlingar. Hume anses främst vara en antirationalist och förnekar möjligheten av praktiska skäl, även om andra filosofer som Christine Korsgaard, Jean Hampton och Elijah Millgram hävdar att Hume inte är så mycket av en antirationalist som han bara är en skeptiker till praktiska anledning. Hume förnekade existensen av praktiskt förnuft som en princip eftersom han hävdade att förnuftet inte har någon effekt på moralen, eftersom moralen är kapabel att producera effekter hos människor som förnuftet ensamt inte kan skapa. Moral väcker passioner och producerar eller förhindrar handlingar.

Förnuftet i sig är helt impotent i just detta. Moralens regler är därför inte slutsatser av vårt förnuft. Eftersom det praktiska förnuftet är tänkt att reglera våra handlingar i teorin, förnekade Hume det praktiska förnuftet med motiveringen att förnuftet inte direkt kan motsätta sig passioner. Som Hume uttrycker det, "Förnuftet är och borde bara vara passionernas slav, och kan aldrig låtsas till något annat ämbete än att tjäna och lyda dem. Det praktiska förnuftet handlar också om värdet av handlingar snarare än sanningen av påståenden, [] så Hume trodde att förnuftets brist att påverka moral bevisade att praktiskt förnuft inte kunde vara auktoritativt för alla rationella varelser, eftersom moral var avgörande för att diktera människors avsikter och handlingar. Humes skrifter om etik började i avhandlingen och förfinades i hans An Enquiry Concerning the Principles of Morals. Han förstod känsla, snarare än att veta, som det som styr etiska handlingar, och påstod att "moraliska beslut är grundade i moraliska känslor.

Förnuftet i sig är helt impotent i just detta. Humes moraliska sentimentalism delades av hans nära vän Adam Smith, [] [misslyckad verifiering] och de två var ömsesidigt påverkade av de moraliska reflektionerna från deras äldre samtida, Francis Hutcheson. Hume framförde också problemet är-bör, senare känt som Humes lag, [] och förnekade möjligheten att logiskt härleda vad som borde vara från vad som är. Enligt avhandlingen börjar författaren i varje moralsystem som Hume har läst med att ange fakta om världen som den är men slutar alltid med att plötsligt hänvisa till vad som borde vara fallet. Hume kräver att ett skäl ska ges för att sluta sig till vad som borde vara fallet, av vad som är fallet. Detta beror på att det "verkar helt otänkbart, hur denna nya relation kan vara ett avdrag från andra.

Humes teori om etik har varit inflytelserik i dagens meta-etiska teori, [] hjälpt till att inspirera emotivism, [] och etisk expressivism och icke-kognitivism, [] [misslyckad verifiering] såväl som Allan Gibbards allmänna teori om moral. omdöme och rationalitetsbedömningar. Humes idéer om estetik och konstteori är spridda över hela hans verk, men är särskilt kopplade till hans etiska skrifter, och även essäerna "Of the Standard of Taste" och "Of Tragedy" Hans åsikter är rotade i Joseph Addisons verk. och Francis Hutcheson.

I "Standard of Taste" hävdar Hume att inga regler kan upprättas om vad som är ett smakfullt föremål. En pålitlig smakkritiker kan dock ses som objektiv, förnuftig och fördomsfri och som har lång erfarenhet. Hume var bekymrad över hur åskådare finner glädje i sorgen och ångesten som skildras i en tragedi. Han menade att detta berodde på att åskådaren är medveten om att han bevittnar en dramatisk föreställning. Det finns en glädje i att inse att de fruktansvärda händelserna som visas faktiskt är fiktion. Hume, tillsammans med Thomas Hobbes, citeras som en klassisk kompatibilist om begreppen frihet och determinism. Hume, på denna punkt, påverkades mycket av den vetenskapliga revolutionen, särskilt av Sir Isaac Newton. Han skrev: "Från denna omständighet ensam, att en kontrovers länge har hållits till fots ... vi kan anta att det finns en viss tvetydighet i uttrycket," och att olika disputanter använder olika betydelser för samma termer.

Hume definierar begreppet nödvändighet som "likformigheten, som kan observeras i naturens verksamhet; där liknande föremål ständigt sammanfogas", [] och frihet som "en kraft att handla eller inte agera, enligt viljans bestämningar. Ty om våra handlingar inte var nödvändiga i ovanstående mening, skulle de "ha så lite i samband med motiv, böjelser och omständigheter, att det ena inte följer med en viss grad av enhetlighet från det andra. Hume fortsätter dessutom med att hävda att för att kunna hållas moraliskt ansvarig krävs att vårt beteende är orsakat eller nödvändigt, för, som han skrev: [].

Handlingar är till sin natur tillfälliga och försvinnande; och där de inte utgår från någon orsak i karaktären och läggningen hos den person som utförde dem, kan de inte heller göra honom till ära, om den är god; inte heller skändning, om ond. Hume beskriver kopplingen mellan kausalitet och vår förmåga att rationellt fatta ett beslut utifrån detta en slutsats av sinnet. Människor bedömer en situation utifrån vissa förutbestämda händelser och bildar utifrån det ett val. Hume tror att detta val görs spontant. Hume kallar denna form av beslutsfattande spontanitetens frihet. Utbildningsförfattaren Richard Wright anser att Humes ståndpunkt förkastar ett berömt moraliskt pussel som tillskrivs den franske filosofen Jean Buridan.

Buridan's ass pussel beskriver en åsna som är hungrig. Denna åsna har separata höbalar på båda sidor, som är lika långt från honom. Problemet gäller vilken bal åsnan väljer. Buridan sades tro att åsnan skulle dö, eftersom han inte har någon autonomi. Åsnan är oförmögen att fatta ett rationellt beslut eftersom det inte finns något motiv att välja den ena höbalen framför den andra. Men människor är olika, eftersom en människa som är placerad i en position där hon tvingas välja ett bröd framför ett annat kommer att fatta ett beslut att ta det ena istället för det andra.

För Buridan har människor förmågan till autonomi, och han inser att valet som i slutändan görs kommer att baseras på slumpen, eftersom båda bröden är exakt likadana. Wright säger dock att Hume helt förkastar denna uppfattning och hävdar att en människa spontant kommer att agera i en sådan situation eftersom han står inför en förestående död om han misslyckas med att göra det. Ett sådant beslut fattas inte på grundval av slumpen, utan snarare på nödvändighet och spontanitet, givet de tidigare förutbestämda händelserna som ledde fram till situationen. Humes argument stöds av moderna kompatibilister som R. Hobart, en pseudonym för filosofen Dickinson S. Strawson hävdade att frågan om huruvida vi håller varandra moraliskt ansvariga inte i slutändan beror på sanningen eller falskheten i en metafysisk tes som determinism.

Detta beror på att vi håller varandra så är en icke-rationell mänsklig känsla som inte är baserad på sådana teser. Filosofen Paul Russell hävdar att Hume skrev "om nästan varje central fråga i religionsfilosofin", och att dessa skrifter "är bland de viktigaste och mest inflytelserika bidragen om detta ämne. Han fortsatte med att antyda att all religiös tro "i slutändan spår av fruktan för det okända". Även om han skrev mycket om religion, har Humes personliga åsikter varit föremål för mycket debatt. Den bästa teolog han någonsin träffat, brukade han säga, var den gamla fiskfrun från Edinburgh, som, efter att ha erkänt honom som ateisten Hume, vägrade att dra ut honom ur myren som han hade fallit i förrän han förklarade att han var kristen och upprepade Herrens bön. Men i verk som "Of Superstition and Enthusiasm" verkar Hume specifikt stödja de vanliga religiösa åsikterna om sin tid och plats.

I sin Treatise of Human Nature skrev Hume: "Allmänt sett är felen i religioner farliga, de i filosofin bara löjliga. Paul Russell skriver att Hume var tydligt skeptisk till religiös tro, även om det kanske inte var fullständig ateism. Han menar att Humes position bäst kännetecknas av termen "irreligion", [] medan filosofen David O'Connor hävdar att Humes slutliga position var "svagt deistisk". För O'Connor är Humes "position djupt ironisk. Detta beror på att, även om han lutar åt en svag form av deism, tvivlar han allvarligt på att vi någonsin kan hitta en tillräckligt gynnsam balans av bevis för att rättfärdiga att acceptera någon religiös position.

men han uteslöt inte alla begrepp om gudom", och att "tvetydighet passade hans syften, och detta skapar svårigheter att definitivt fastställa hans slutliga ståndpunkt om religion". Ett av de traditionella ämnena inom naturlig teologi är det om Guds existens, och ett av de a posteriori argumenten för detta är argumentet från design eller det teleologiska argumentet. Argumentet är att Guds existens kan bevisas genom designen som är uppenbar i världens komplexitet, som Encyclopædia Britannica säger är "den mest populära", eftersom den är: [] [ opålitlig källa? som identifierar bevis för design i naturen, och drar av dem slutsatsen en gudomlig designer. Det faktum att universum som helhet är ett sammanhängande och effektivt fungerande system, på samma sätt, i detta synsätt, indikerar en gudomlig intelligens bakom det.

I An Inquiry Concerning Human Understanding skrev Hume att designargumentet tycks bero på vår erfarenhet, och dess förespråkare "förutsätter alltid att universum, en effekt helt unik och oöverträffad, är beviset på en gudom, en orsak som inte är mindre sällsynt och enastående". Loeb noterar att Hume säger att endast erfarenhet och observation kan vara vår guide för att dra slutsatser om sambandet mellan händelser. Men enligt Hume: []. Vi observerar varken Gud eller andra universum, och därför ingen konjunktion som involverar dem. Det finns ingen observerad konjunktion som grundar en slutsats vare sig till utvidgade objekt eller till Gud, som oobserverade orsaker. Hume kritiserade också argumentet i hans Dialogues Concerning Natural Religion. I detta föreslog han att även om världen är ett mer eller mindre smidigt fungerande system, kan detta bara vara ett resultat av "möjliga förändringar av partiklar som faller in i ett temporärt eller permanent självförsörjande ordning, som alltså har sken av design".

Ett sekel senare gjordes idén om ordning utan design mer rimlig av Charles Darwins upptäckt att anpassningar av livsformerna är resultatet av det naturliga urvalet av ärvda egenskaper. Madden, det är "Hume, som bara konkurreras av Darwin, [som] har gjort mest för att i princip undergräva vårt förtroende för argument från design bland alla figurer i den västerländska intellektuella traditionen". Slutligen diskuterade Hume en version av den antropiska principen, som är idén att teorier om universum begränsas av behovet av att tillåta människans existens i det som en observatör. Hume låter sitt skeptiska språkrör Philo antyda att det kan ha funnits många världar, producerade av en inkompetent designer, som han kallade en "dum mekaniker". I sina Dialogues Concerning Natural Religion skrev Hume: [].

Många världar kan ha blivit trasiga och trassliga under en evighet, innan detta system slogs ut: mycket arbete förlorat: många fruktlösa prövningar gjorda: och en långsam men fortsatt förbättring som pågick under oändliga tider i konsten att skapa värld. Den amerikanske filosofen Daniel Dennett har föreslagit att denna mekaniska förklaring av teleologi, även om "uppenbarligen en underhållande filosofisk fantasi", förutsåg begreppet naturligt urval, den "fortsatta förbättringen" är som "vilken darwinistisk urvalsalgoritm som helst". I sin diskussion om mirakel hävdar Hume att vi inte ska tro att mirakel har inträffat och att de därför inte ger oss någon anledning att tro att Gud existerar.

Hume säger att vi tror att en händelse som har inträffat ofta kommer att inträffa igen, men vi tar också hänsyn till de fall där händelsen inte inträffade: []. En vis man funderar på vilken sida som stöds av det större antalet experiment. Hundra fall eller experiment på ena sidan, och femtio på en annan, ger en tveksam förväntan på någon händelse; även om hundra enhetliga experiment, med bara ett som är motsägelsefullt, rimligen ger en ganska stark grad av säkerhet. I alla fall måste vi balansera de motsatta experimenten och dra det mindre antalet från det större, för att veta den exakta kraften hos de överlägsna bevisen. Hume diskuterar vittnesbörden från dem som rapporterar mirakel. Han skrev att vittnesmål kan betvivlas även från någon stor auktoritet om själva fakta inte är trovärdiga: "[D]e beviset, som härrör från vittnesmålet, medger en minskning, större eller mindre, i proportion som faktumet är mer eller mindre. mindre ovanligt.

Även om Hume lämnar öppen möjlighet för mirakel att inträffa och rapporteras, ger han olika argument mot att detta någonsin har hänt i historien. Dessutom njuter människor av naturen av att relatera mirakel de har hört utan att bry sig om deras sanning och sålunda överförs mirakel lätt även när de är falska. Hume noterar också att mirakel tycks inträffa mestadels i "okunniga och barbariska nationer" [] och tider, och anledningen till att de inte inträffar i de civiliserade samhällena är att sådana samhällen inte är imponerade av vad de vet är naturliga händelser.

Slutligen argumenterar varje religions mirakel mot alla andra religioner och deras mirakel, och så även om en del av alla rapporterade mirakel över hela världen passar Humes krav på tro, gör varje religions mirakel den andra mindre sannolika. Hume var extremt nöjd med sitt argument mot mirakel i sin undersökning. Han säger: "Jag smickrar mig själv, att jag har upptäckt ett argument av liknande karaktär, som, om det är rättvist, med de kloka och lärda, kommer att vara en evig kontroll mot alla slags vidskepliga villfarelser, och följaktligen kommer att vara användbart så länge som världen består. Det är en sunt förnuftsuppfattning om sanningsenlighet baserad på epistemologiska bevis och grundad på en princip om rationalitet, proportionalitet och rimlighet.

Kriteriet för att bedöma Humes trossystem är baserat på sannolikhetsbalansen om det är mer sannolikt att något har inträffat än inte. Eftersom vikten av empirisk erfarenhet motsäger föreställningen om existensen av mirakel, bör sådana berättelser behandlas med skepsis. Vidare motsäger de myriader av berättelser om mirakel varandra, eftersom vissa människor som tar emot mirakel kommer att sträva efter att bevisa Jesu auktoritet, medan andra kommer att sträva efter att bevisa Muhammeds eller någon annan religiös profet eller gudoms auktoritet. Dessa olika skilda berättelser försvagar miraklens övergripande beviskraft.

Trots allt detta observerar Hume att tro på mirakel är populärt, och att "den blickande befolkningen... tar emot girigt, utan undersökning, allt som lugnar vidskepelse och främjar förundran. Kritiker har hävdat att Humes ståndpunkt antar karaktären av mirakel och naturlagar före någon specifik granskning av mirakelpåståenden, så det motsvarar en subtil form av att ställa frågan. Att anta att vittnesmål är en homogen referensgrupp verkar oklokt - att jämföra privata mirakel med offentliga mirakel, ointellektuella observatörer med intellektuella observatörer och de som har lite att vinna och mycket att förlora med dem som har mycket att vinna och lite att förlora är inte övertygande för att många.

Faktum är att många har hävdat att mirakel inte bara inte motsäger naturlagarna, utan kräver att naturlagarna är begripliga som mirakulösa, och därmed undergräver naturlagen. Till exempel, William Adams påpekar att "det måste finnas en vanlig naturförlopp innan något kan vara extraordinärt. Det måste finnas en stream innan något kan avbrytas. Detta, i Humes filosofi, var särskilt problematiskt. Lite uppskattad är den omfångsrika litteraturen som antingen förebådar Hume, i sådana som Thomas Sherlock [] eller direkt svarar på och engagerar sig med Hume- från William Paley, [] William Adams, [] John Douglas, [] John Leland, [] och George Campbell, [] bland andra. Beträffande det senare ryktas det att Hume, efter att ha läst Campbells avhandling, anmärkte att "den skotske teologen hade slagit honom.

Humes huvudargument angående mirakel är att mirakel per definition är sällsynta händelser som skiljer sig från de etablerade naturlagarna. Sådana naturlagar kodifieras som ett resultat av tidigare erfarenheter. Därför är ett mirakel en kränkning av all tidigare erfarenhet och därför oförmögen på grundval av rimlig tro. Sannolikheten för att något har inträffat i motsats till all tidigare erfarenhet bör dock alltid bedömas vara mindre än sannolikheten för att antingen ens sinnen har vilseledt en eller att personen som berättar om den mirakulösa händelsen ljuger eller tar fel. Hume skulle säga, allt som han hade tidigare erfarenhet av. För Hume garanterar inte denna vägran att ge trovärdighet korrekthet. Han ger exemplet med en indisk prins, som, efter att ha vuxit upp i ett varmt land, vägrar att tro att vattnet har frusit.

Vid Humes ljus är denna vägran inte fel och prinsen "resonerade rättvist; det är förmodligen först när han har lång erfarenhet av frysning av vatten som han har befogenhet att tro att händelsen skulle kunna inträffa. Så för Hume kommer antingen den mirakulösa händelsen att bli en återkommande händelse eller så kommer det aldrig att vara rationellt att tro att det inträffade. Kopplingen till religiös tro lämnas oförklarad genomgående, förutom i slutet av hans diskussion där Hume noterar kristendomens beroende av vittnesbörd om mirakulösa händelser. Han gör ett ironiskt påpekande att alla som "är rörd av tro att samtycka" till uppenbarat vittnesbörd "är medveten om ett fortsatt mirakel i sin egen person, vilket undergräver alla principer för hans förståelse och ger honom en beslutsamhet att tro det som är mest motsatsen. till anpassad och erfarenhet.

From to Hume publicerade The History of England , ett sexvolymsverk, som sträcker sig enligt undertiteln "Från Julius Caesars invasion till revolutionen i Han hävdade att strävan efter frihet var den högsta standarden för att bedöma det förflutna, och drog slutsatsen att efter avsevärda fluktuationer hade England vid tidpunkten för hans skrift uppnått "det mest hela frihetssystem som någonsin varit känt bland mänskligheten". På sin egen tid var det dessutom en innovation som svävade högt över sina mycket få föregångare. I detta arbete använder Hume historien för att berätta historien om Englands uppkomst och vad som ledde till dess storhet och de katastrofala effekter som religionen har haft på dess framsteg. För Hume kan historien om Englands uppgång ge en mall för andra som också skulle vilja ta sig upp till dess nuvarande storhet.

Humes The History of England påverkades djupt av hans skotska bakgrund. Vetenskapen om sociologi, som är rotad i det skotska tänkandet från 1700-talet, hade aldrig tidigare tillämpats på brittisk filosofisk historia. På grund av sin skotska bakgrund kunde Hume ta med en outsiders lins till den engelska historien som de isolerade engelska whigsna saknade. Humes bevakning av de politiska omvälvningarna under 1600-talet förlitade sig till stor del på Earl of Clarendons historia om upproret och inbördeskrigen i England — Generellt intog Hume en moderat rojalistisk ståndpunkt och ansåg revolutionen onödig för att uppnå nödvändiga reformer.

Hume ansågs vara en Tory-historiker och betonade religiösa skillnader mer än konstitutionella frågor. Laird Okie förklarar att "Hume predikade fördelarna med politisk måttfullhet, men det var måttfullhet med en anti-whig, pro-royalistisk färg. Tory övertygelse om att Stuarterna inte var mer överlägsna än deras Tudor-föregångare". Debatten mellan Tory och Whig-historikerna kan ses i det första mottagandet av Humes History of England. Den whigdominerade världen som överväldigande ogillade Humes syn på engelsk historia. I senare upplagor av boken arbetade Hume för att "mjuka upp eller utplåna många skurkaktiga whig-slag som hade smugit sig in i den.

Hume ansåg sig inte vara en ren Tory. Förut var han mer lik en "oberoende whig. Robert Roth hävdar att Humes historia visar hans fördomar mot presbyterianer och puritaner. Roth säger att hans anti-Whig pro-monarki ställning minskade inflytandet från hans arbete och att hans betoning på politik och religion ledde till att social och ekonomisk historia försummades. Hume var en tidig kulturhistoriker inom vetenskapen. Hans korta biografier om ledande forskare utforskade processen för vetenskaplig förändring. Han utvecklade nya sätt att se forskare i sin tid genom att titta på hur de interagerade med samhället och varandra. Han täcker över fyrtio vetenskapsmän, med särskild uppmärksamhet ägnad åt Francis Bacon, Robert Boyle och Isaac Newton. Hume berömde särskilt William Harvey när han skrev om sin avhandling om blodets cirkulation: "Harvey har rätt till äran av att ha gjort, genom att enbart resonera, utan någon blandning av olyckor, en kapitalupptäckt inom en av de viktigaste grenarna av vetenskapen.

The History blev en bästsäljare och gjorde Hume till en rik man som inte längre behövde ta avlönat arbete för andra. Av , fanns det minst 50 upplagor samt förkortningar för studenter, och illustrerade fickupplagor, troligen producerade speciellt för kvinnor. Humes skrifter har beskrivits som till stor del avgörande för konservativ teori, och han anses vara en grundare av konservatismen. Om han är något så är han en hobbist. Han betonar också genom sina politiska essäer vikten av måttfullhet i politiken, offentlig anda och hänsyn till samhället. Under hela perioden av den amerikanska revolutionen hade Hume olika åsikter.

Till exempel uppmuntrade han total revolt från amerikanernas sida. I blev han säker på att en revolution skulle äga rum och sa att han trodde på den amerikanska principen och önskade att den brittiska regeringen skulle låta dem vara. Humes inflytande på några av grundarna kan ses i Benjamin Franklins förslag vid Philadelphia-kongressen att inget högt ämbete i någon regeringsgren skulle få lön, vilket är ett förslag som Hume hade gjort i sin tillägg till James Harringtons. Oceana. Arvet från det religiösa inbördeskriget i 1700-talets Skottland, i kombination med det relativt färska minnet av upproret och jakobiternas uppror, hade i Hume skapat en avsky för entusiasm och fraktionism. Dessa verkade för honom hota den bräckliga och begynnande politiska och sociala stabiliteten i ett land som var djupt politiskt och religiöst splittrat.

Men han klargjorde också att en republik måste producera lagar, medan "monarkin, när den är absolut, innehåller till och med något som är motbjudande mot lagen. Hume uttryckte misstankar om försök att reformera samhället på ett sätt som avvek från sedan länge etablerad sedvänja, och han rådde folk att inte göra motstånd mot sina regeringar utom i fall av det mest allvarliga tyranni. Mina åsikter om saker och ting är mer anpassade till Whig-principerna; mina representationer av personer till Tory fördomar. Den kanadensiske filosofen Neil McArthur skriver att Hume ansåg att vi borde försöka balansera våra krav på frihet med behovet av stark auktoritet, utan att offra någondera. Den amerikanske historikern Douglass Adair har hävdat att Hume var en stor inspiration för James Madisons skrifter, och essän "Federalist No.

Hume gav sin syn på den bästa typen av samhälle i en essä med titeln "Idea of ​​a Perfect Commonwealth", som beskriver vad han trodde var den bästa formen av regering. Han hoppades att "i en framtida tidsålder skulle det kunna ges en möjlighet att reducera teorin till praktik, antingen genom en upplösning av någon gammal regering, eller genom kombinationen av män för att bilda en ny, i någon avlägsen del av världen ". Han försvarade en strikt maktdelning, decentralisering, utvidgning av franchisen till alla som innehade värdefull egendom och begränsade prästerskapets makt.

Systemet med den schweiziska milisen föreslogs som den bästa formen av skydd. Val skulle äga rum på årsbasis och representanter skulle vara oavlönade. I filosofen George Holland Sabines politiska analys utvidgades Humes skepsis till doktrinen om regering med samtycke. Han noterar att "trohet är en vana som framtvingas av utbildning och följaktligen en lika stor del av den mänskliga naturen som alla andra motiv. Under åren var Hume kritisk till brittisk politik gentemot de amerikanska kolonierna och förespråkade amerikansk självständighet. Han skrev i att "vår förening med Amerika ... i sakens natur kan inte bestå länge.

Hume uttryckte sina ekonomiska åsikter i sina politiska diskurser, som införlivades i Essays and Treatises som del II av Essays, Moral and Political. Han introducerade dock flera nya idéer kring vilka den "klassiska ekonomin" på 1700-talet byggdes upp. Detta inkluderar idéer om privat egendom, inflation och utrikeshandel. I motsats till Locke anser Hume att privat egendom inte är en naturlig rättighet. Hume hävdar att det är motiverat, eftersom resurserna är begränsade. Privat egendom skulle vara en omotiverad, "tom ceremoni", om alla varor var obegränsade och tillgängliga fritt. Perfekt jämlikhet skulle alltså leda till utarmning. David Hume förutsåg modern monetarism.

För det första bidrog Hume till teorin om kvantitet och ränta. Hume har krediterats för att vara den första att bevisa att det på abstrakt nivå inte finns någon kvantifierbar summa av nominella pengar som ett land behöver för att blomstra. Han förstod att det var skillnad mellan nominella och riktiga pengar. För det andra har Hume en teori om orsakssamband som passar in i Chicago-skolans "svarta låda". Enligt Hume är orsak och verkan relaterade endast genom korrelation. Hume delade tron ​​med moderna monetarister att förändringar i tillgången på pengar kan påverka konsumtion och investeringar. Slutligen var Hume en högljudd förespråkare för en stabil privat sektor, även om han också hade vissa icke-monetaristiska aspekter av sin ekonomiska filosofi.

Med en uttalad preferens för stigande priser, till exempel, ansåg Hume statsskulden vara ett slags substitut för faktiska pengar, och hänvisade till sådana skulder som "en sorts papperskrediter. Humes ekonomiska synsätt liknar uppenbarligen hans andra filosofier, genom att han inte väljer en sida i all oändlighet, utan ser grått i situationen []. På grund av Humes enorma inflytande på samtida filosofi kallas ett stort antal tillvägagångssätt inom samtida filosofi och kognitionsvetenskap idag "humean". Skrifterna av Thomas Reid, en skotsk filosof och samtida med Hume, var ofta kritiska till Humes skepsis.

Reid formulerade sin sunt förnuftsfilosofi, delvis, som en reaktion mot Humes åsikter. Hume påverkade, och var influerad av, den kristna filosofen Joseph Butler. Hume var imponerad av Butlers sätt att tänka om religion, och Butler kan mycket väl ha påverkats av Humes skrifter. Uppmärksamheten på Humes filosofiska verk växte efter att den tyske filosofen Immanuel Kant i sin Prolegomena to Any Future Metaphysics gav Hume kredit för att ha väckt honom från sin "dogmatiska dvala. Enligt Arthur Schopenhauer "finns det mer att lära från varje sida av David Hume än från de samlade filosofiska verken av Hegel, Herbart och Schleiermacher tillsammans. Ayer, medan han introducerade sin klassiska utläggning av logisk positivism i, hävdade: [].

De åsikter som framförs i denna avhandling härrör från...doktriner...som i sig är det logiska resultatet av Berkeleys och David Humes empiri. Albert Einstein skrev i , att han inspirerades av Humes positivism när han formulerade sin speciella relativitetsteori. Humes problem med induktion var också av grundläggande betydelse för Karl Poppers filosofi. I sin självbiografi, Unended Quest, skrev han: "Kunskap är objektiv, och den är hypotetisk eller gissningsvis. Detta sätt att se på problemet gjorde det möjligt för mig att omformulera Humes problem med induktion. Jag närmade mig problemet med induktion genom Hume. Hume, tyckte jag, hade helt rätt när han påpekade att induktion inte kan motiveras logiskt.

Humes rationalism i religiösa ämnen påverkade, via den tysk-skotske teologen Johann Joachim Spalding, den tyska neologiskolan och den rationella teologin och bidrog till omvandlingen av tysk teologi i upplysningstiden. Den danske teologen och filosofen Søren Kierkegaard antog "Humes förslag att förnuftets roll inte är att göra oss kloka utan att avslöja vår okunnighet", men tog det som ett skäl för nödvändigheten av religiös tro eller fideism. "Faktumet att kristendomen strider mot förnuftet ... är den nödvändiga förutsättningen för sann tro. Enligt filosofen Jerry Fodor är Hume's Treatise "det grundläggande dokumentet för kognitiv vetenskap.

Hume samarbetade med samtida intellektuella inklusive Jean-Jacques Rousseau, James Boswell och Adam Smith som erkände Humes inflytande på hans ekonomi och politiska filosofi. Morris och Brown skriver att Hume "allmänt betraktas som en av de viktigaste filosoferna att skriva på engelska. I september döptes David Hume Tower, en byggnad vid University of Edinburgh, om till 40 George Square; detta var efter en kampanj ledd av studenter vid universitetet för att döpa om det, i invändning mot Humes skrifter relaterade till ras. Från Wikipedia, den fria encyklopedin. Skotsk filosof, ekonom och historiker - För andra personer som heter David Hume, se David Humes disambiguation.

Edinburgh, Skottland. Skotsk upplysning Naturalism [1] Skepticism Empiricism Irreligion Foundationalism [2] Newtonianism [3] Conceptualism [4] Indirekt realism [5] Korrespondensteori om sanning [6] Moralisk sentimentalism Konservatism [7]. Epistemologi Metafysik. Etik Estetik. Bayle Berkeley Cicero Hobbes Hutcheson Locke Malebranche [8] Newton Rousseau Smith. iv, avsnitt 6. Se även: är—borde problem. Huvudartikel: Of Miracles. Kulturell Finansiell Grön Liberal Libertarian National Paternalistisk Pragmatisk Progressiv Populist Social Traditionalist. Civilsamhälle Kommunitarism Komplementarism Kulturarv Familism Familjevärderingar Naturrätt Naturordning Privat egendom Rättsstatsprincipen Solidaritet Tradition.

Johnson Hume Burke Mer Maistre Bonald Haller Chateaubriand Coleridge Karamzin Carlyle Newman Tocqueville Cortés Dostoevsky Taine Belloc Chesterton Strauss Oakeshott Burnham Kuehnelt-Leddihn Kirk Buckley Scruton Hitchens Peterson. Adams Pitt Canning Metternich Disraeli Bismarck Salisbury Dmowski Baldwin Maurras Salazar Gaulle Franco Reagan Powell Thatcher Kohl. Centrist Democrat International European Conservatives and Reformists Party European People's Party International Democrat Union Muslimska brödraskapet Tradition, Familj, Egendom. Religiös konservatism. Kristen katolicism Demokrati Fundamentalism Integralism Höger Hindujudisk islamisk. Nationella varianter. Australien Belgien Belize Brasilien Kanada Blå Röd Social Kina Colombia Kuba Danmark Finland Frankrike Action Française Gaullism Maurassisme Tyskland Revolutionär stat Socialism Grekland Guatemala Hongkong Indien Hindutva Mexiko Nya Zeeland Pakistan Panama Ryssland Eurasianism Putinism Serbien Spanien Carlism Francoism Schweiz Sydkorea Taiwan Turkiet Demokrati Erdoğanism Storbritannien Ett -nation Thatcherism Toryism USA Compassionate Fusionism Movement Neo Paleo Trumpism.

Relaterade ämnen. Ancien Regime Antikommunism Aristokrati Korporatism Kontrarevolutionär Eliteori Feodalism Konservativ feminism Moderism Monarkism Nativism Patriarkat Radikal höger Europa USA Reaktionär Neo Högerpolitik Ny Gammal Små-c konservativ. Mozi Epicurus Śāntideva David Hume Claude Adrien Helvétius William Godwin Francis Hutcheson William Paley. Viktiga förespråkare. Jeremy Bentham John Stuart Mill Henry Sidgwick R. Hare Peter Singer. Typer av utilitarism. Negativ regelakt Tvånivås Totalt genomsnittlig preferens Klassisk. Nyckelbegrepp. Smärta Lidande Nöje Nyttan Lycka Eudaimonia Konsekventialism Lika hänsyn Felicific calculus utilitaristisk social valregel. Krävande invändning Bara additionsparadox Hedonismens paradox Ersättbarhetsargument Utility monster.

Rational choice theory Spelteori Neoklassisk ekonomi Befolkningsetik Effektiv altruism. Konservatismportal Filosofiportal. Förnuftets ålder George Anderson Människovetenskap Hume studerar Humes princip Mencius Vetenskaplig skepsis The Missing Shade of Blue. I modernt språkbruk kan demonstration benämnas deduktivt resonemang, medan sannolikhet kan betecknas induktivt resonemang. Millican, Peter. Hume, induktion och sannolikhet. Leeds: University of Leeds. Arkiverad från originalet den 20 oktober Hämtad 6 juni och P. Hume Connecticut: Archon Books. Stanford: Metafysics Research Lab. Hämtad 18 maj Stanford Encyclopedia of Philosophy.

Hämtad 19 augusti David Hume and the culture of Scottish Newtonianism : methodology and ideology in Enlightenment inquiry. ISBN OCLC I Zalta, Edward N. Stanford Encyclopedia of Philosophy. Metaphysics Research Lab, Stanford University - via Stanford Encyclopedia of Philosophy. Muller, red. Conservatism: An Anthology of Social and Political Thought från David Hume till nutid. Princeton U. Library Quarterly 36 april: 88— Romantikens rötter 2:a uppl. Princeton: Princeton University Press. Hume reprint ed. London: Routledge. Metaphysics Research Lab, Stanford University. Arkiverad från originalet den 13 augusti Även tillgänglig via Rutgers University. Oxford: Oxford University Press. doi: George Cheyne, Chevalier Ramsay och Humes brev till en läkare.

Hume , English Men of Letters Cambridge: Cambridge University Press. An Enquiry Concerning Human Understanding , redigerad av P. En undersökning angående mänsklig förståelse. Historien och upplysningen. Yale University Press. Uppsatser och avhandlingar om flera ämnen 2. JSTOR Reason, Grace, and Sentiment: A Study of the Language of Religion and Ethics in England, — 2. Hämtad 2 december The Enlightenment and the Book: Scottish Authors and Their Publishers in Eighteenth-Century Britain, Ireland, and Americ a , Chicago Studies in Ethnomusicology Series.

Chicago: University of Chicago Press. Arkiverad från originalet den 15 januari Hämtad 1 juni Mossner, red. Nya brev från David Hume. Texas studier i litteratur och språk. En bibliografi över Humes skrifter och tidiga svar. Bristol: Thoemmes Press. Ytterligare brev från David Hume. Edinburgh: Edinburgh Bibliographical Society. Skotten. Hämtad 14 september de Hondt, övers. En kortfattad och genuin redogörelse för tvisten mellan Mr. Rousseau: med de brev som passerade dem emellan under deras kontrovers. Finns i fulltext. Hämtad 19 maj The Royal Society of Edinburgh.

Australasian Journal of Philosophy. Journal of Scottish Philosophy. ISSN S2CID Pottle, red. Boswell i Extremes, New York, McGraw-Hill. New York: McGraw Hill. OL M. LCCN till William Strathan, Esq. xix—xxiv i The History of England, från invasionen av Julius Cæsar till revolutionen i 1. London: Thomas Cadell och Longman. En avhandling om den mänskliga naturen 1. London: John Noon. Filosofins historia 6. Lägg sammanfattning via Google Books. Kognition och engagemang i Humes filosofi. Custom and Reason in Hume: A Kantian Reading of the First Book of the Treatise. Shane Drefcinski. USA: University of Wisconsin—Platteville. Arkiverad 9 maj på Wayback Machine. I Masterplots 4th ed. Ayer, s.

Hume studier. Arkiverad från original-PDF den 17 juni Hämtad 27 maj Hämtad 29 april VII och Sect VIII, pp. Hobart, sid. The Stanford Encyclopedia of Philosophy Winter ed. Fides et Historia. XXXV : 49— Även tillgänglig: Fulltext och Liberty Fund-utgåva. The Riddle of Humes Treatise: Skepticism, Naturalism, and Irreligion. Humes uppsats om mirakel. David Hume - föddes den 26 april, i Edinburgh, Skottland. Efter att ha studerat vid University of Edinburgh och kort övervägt en karriär inom juridik, inledde han en livslång karriär som moralfilosof, historiker och essäist.

Han anses allmänt vara den ledande intellektuella figuren i den skotska upplysningen, och hans skrifter hade ett djupgående inflytande på moralfilosofi och samhällsvetenskaperna. Hume förknippas vanligtvis med den filosofiska läran om empiri, eller tanken att alla moraliska idéer kan spåras tillbaka till sinnesintryck. Förutom hans stora filosofiska skrifter, som inkluderar A Treatise of Human Nature — , An Inquiry Concerning Human Understanding och An Inquiry Concerning the Principles of Morals , är Hume känd för sina essäer: Moraliska, politiska och litterära — att föredra välstånd och stabilitet av moderna kommersiella samhällen om okunnighet, fattigdom och oenighet i antikens klassiska republiker, argumenterade Hume för handelns civiliserande roll och kritiserade merkantilistiska fördomar som hävdade att rikedomen i vissa nationer måste komma på bekostnad av andra.

Hans uppsatser om politiska partier är krediterade för att ha påverkat tanken på James Madison, särskilt Federalist No. Hume var också känd som författaren till magisterial History of England — , publicerad i sex volymer och allmänt betraktad som Englands definitiva historia från tiden för Julius Caesar till den härliga revolutionen av Hume, karaktäriseras ofta som en politisk konservativ, men han gör motstånd. denna typ av lätt kategorisering. Han var en moderat som vägrade att ställa sig på varken whigs eller tories, och hävdade att det var något delvis sant med vart och ett av deras påståenden. Hume var dock djupt kritisk till grossistförsök att reformera långvariga seder i ljuset av förnuft eller idealiska ritningar av samhället, och han rådde folk att lyda befintliga regeringar utom i fall av extremt tyranni.